För 22 år sedan…

Idag är det 22 år sedan jag träffade min man för allra första gången. En kompis till mig kände honom så visst hade jag hört om honom redan tidigare. Hon tyckte att vi skulle passa ihop och hade länge försökt sälja in idén till oss båda, utan framgång. Till slut gav hon upp.

Men då…

Det var vårkonsert på gymnasiet och jag och min kompis var med i kören. Istället för att åka hem efter skolan stannade jag kvar hos henne för att fixa mig där. Medan hon och hennes sambo tog en promenad med deras hund hoppade jag in i duschen. Två minuter senare ringde det på dörren och eftersom jag tror att de är de som kommer tillbaka (och har glömt sina nycklar) drog jag på mig en badrock som hängde där och öppnade dörren, fortfarande med schampo i håret… Det var inte min kompis och hennes sambo. Det var min blivande make!

Visserligen tog det ytterligare några månader innan vi blev ett par men det har vi varit sedan dess. Vi, tillsammans, hand i hand genom livet…

Hur spelar man harpa?

En god vän har börjat spela harpa och tyckte att jag skulle testa. Hon plockade fram sin och visade hur man skulle göra. Det var tummarna uppåt, avslappnade fingrar och inga naglar på strängarna…

Visst ser jag proffsig ut — NOT! Det ser mer ut som om jag är på väg att trassla in fingrarna i alla strängar och är livrädd. Inte en av mina bättre stunder.

Men – jag tycker att det är helhäftigt det hon gör. Jag tror att många av oss har slutat upp att testa eller lära oss nya grejer bara för att vi blivit bekväma om än inte alltid helt nöjda med tillvaron. Nej – nu får jag nog ta och försöka fundera ut en spännande utmaning för mig. Jag menar, jag är ju inte ens 40 år än 🙂

Det gick visst inte som vi hoppades

Igår – på väg till skolan – fick yngsta dottern en hjärtrusning (AVNRT? WPW?). Det var ju det som inte skulle hända igen. Inte efter operationen i förra veckan. Visserligen var vi lite förberedda på det (eller?) eftersom den inte gick riktigt enligt planerna men det känns ändå inte roligt.

Nu kommer hon att behöva öka på medicineringen igen och sen får vi se hur/vart det här tar vägen den här gången. Tycker att livet är lite orättvist just nu…

Men – det är bara att bita ihop. Detta är ingenting jämfört med andra som har det betydligt tuffare. Dels går det ju att medicinera och dels kan de gå in och göra ett nytt försök. Följ den spännande fortsättningen – igen…

Jag ska på barnkalas

Grannsonen fyllde 5 år i torsdags och idag är det kalas. Yngsta dottern och jag går dit. Maken är på seglandes på väg hem från Skagen och mellandottern har föreställning.

Med sig när man går på kalas ska man ha paket. Vad köper man då till en 5-årig kille? Jag hade inte en susning men mellandottern hade koll. Hon hade sett vad han hade fått tidigare i veckan och kunde visa på en lämplig present.

Säger bara en sak – Lego är inte vad Lego var när jag var liten, inte heller vad Lego var när döttrarna var små….

Det där med övningskörning

Mellandottern övningskör som bekant och idag körde hon när vi skulle åka till Torp. Det fick bli gamla E6:an via Ucklum och Ljungskile. Bättre övningskörningsväg kan inte finnas. Bred och fin och utan trafik. Vi hade från början bestämt att vi skulle bytas av innan vi kom fram. Att parkera på Torp en lördag är inte riktigt sådär lugnt som man vill att det ska vara när hon ska parkera. Det kommer lite senare…

Kan säga så här – hon har snabba reflexer, dottern. Och nu vet hon att i just den där korsningen (hon vet vilken) så är det hon som ska lämna företräde till bilarna som kommer från vänster. Slutet gott allting gott! Men visst, jag erkänner – just när det hände vet jag att jag hängde mig i min ”Jesusbar” 🙂

Däremot är jag helt hundra på att hon kommer att klara körkortet när det väl är dags! Hundra!