Klockan är snart midnatt och det är fortfarande 16 grader ute. Maken och mellandottern sitter fortfarande kvar på altanen och löser livets gåtor och alla världsproblem. Jag hör dem genom sovrumsfönstret…
Blundar jag kan jag nästan låtsas att jag ligger i akterkabinen i båten och att de sitter kvar i sittbrunnen och pratar och att det kluckar rogivande under båten – Men bara nästan…
Förra sommaren gjorde jag en rejäl rensning. Gamla handdukar och lakan gavs antingen bort eller slängdes. Några blev dock kvar och idag kom de till nytta igen. De används inte direkt av tonårsdöttrarna längre.
Lillebror med familj är här och hälsar på tillsammans med sin fru och min guddotter och hennes lillasyster. Vi har grillat, tittat på Grasse och nu även bäddat iordning sängarna. Guddottern kunde då välja bland flera mönster på ”sina” lakan. Sist de var här sov hon i Pippilakanen och den här gången valde hon Hello Kitty istället. Ni skulle se hennes lycka. Jag blir varm i hela kroppen och bara myser. Hoppas hon sover gott…
Idag är det 22 år sedan jag träffade min man för allra första gången. En kompis till mig kände honom så visst hade jag hört om honom redan tidigare. Hon tyckte att vi skulle passa ihop och hade länge försökt sälja in idén till oss båda, utan framgång. Till slut gav hon upp.
Men då…
Det var vårkonsert på gymnasiet och jag och min kompis var med i kören. Istället för att åka hem efter skolan stannade jag kvar hos henne för att fixa mig där. Medan hon och hennes sambo tog en promenad med deras hund hoppade jag in i duschen. Två minuter senare ringde det på dörren och eftersom jag tror att de är de som kommer tillbaka (och har glömt sina nycklar) drog jag på mig en badrock som hängde där och öppnade dörren, fortfarande med schampo i håret… Det var inte min kompis och hennes sambo. Det var min blivande make!
Visserligen tog det ytterligare några månader innan vi blev ett par men det har vi varit sedan dess. Vi, tillsammans, hand i hand genom livet…
En god vän har börjat spela harpa och tyckte att jag skulle testa. Hon plockade fram sin och visade hur man skulle göra. Det var tummarna uppåt, avslappnade fingrar och inga naglar på strängarna…
Visst ser jag proffsig ut — NOT! Det ser mer ut som om jag är på väg att trassla in fingrarna i alla strängar och är livrädd. Inte en av mina bättre stunder.
Men – jag tycker att det är helhäftigt det hon gör. Jag tror att många av oss har slutat upp att testa eller lära oss nya grejer bara för att vi blivit bekväma om än inte alltid helt nöjda med tillvaron. Nej – nu får jag nog ta och försöka fundera ut en spännande utmaning för mig. Jag menar, jag är ju inte ens 40 år än 🙂
Igår – på väg till skolan – fick yngsta dottern en hjärtrusning (AVNRT? WPW?). Det var ju det som inte skulle hända igen. Inte efter operationen i förra veckan. Visserligen var vi lite förberedda på det (eller?) eftersom den inte gick riktigt enligt planerna men det känns ändå inte roligt.
Nu kommer hon att behöva öka på medicineringen igen och sen får vi se hur/vart det här tar vägen den här gången. Tycker att livet är lite orättvist just nu…
Men – det är bara att bita ihop. Detta är ingenting jämfört med andra som har det betydligt tuffare. Dels går det ju att medicinera och dels kan de gå in och göra ett nytt försök. Följ den spännande fortsättningen – igen…
