Kategori: Hallux valgus

Det har nu gått fem veckor och jag börjar se ljuset i tunneln efter min hallux valgus operation. Jag har fått lite frågor om den och kommer därför att försöka sammanfatta min bild och upplevelse. Lite som en dokumentation för att också själv komma ihåg hur det hela gick till.

Egentligen började allt när jag tidigt förra hösten tog kontakt med vårdcentralen där jag är listad om att jag hade ont i ”knölen”. Redan för tio år sedan var det en läkare som tyckte att jag nog skulle göra något åt den men eftersom den inte var till något besvär alls så blundade jag lite. Visst, jag googlade lite om hur ett sådant ingrepp skulle gå till och sen blundade jag lite till.

I höstas fanns det liksom inget att ducka för länge. Knölen gjorde ont och periodvis kunde jag inte ens ha täcket liggande på foten under natten utan att det gjorde ont. Att ha på sig skor ska vi inte ens tala om. Vissa dagar var inte roliga. När sedan knä och höft började spöka var beslutet lätt att ta.

Läkaren på vårdcentraler höll med mig om behovet och skickade en remiss och innan kallelse till det besöket kom hade det gått ganska exakt tre månader. Även kirurgen tyckte att det var läge för en operation och han berättade då att den gjordes med lokalbedövning. Där och då hade jag nog kunnat resa mig och gå om han inte hade fortsatt med att förklara varför man gör så och att man givetvis också skulle få lugnande. Dessutom lade han till att om det förelåg särskilda skäl så skulle det gå att bli sövd, även om han inte själv skulle valt det.

En och en halv månad efter besöket hos specialisten var det dags för röntgen och i mitten av mars besök och samtal inför en kommande operation med narkossköterska. Återigen var jag tydlig med att det här med att vara vaken under ingreppet var ganska ångestladdat och återigen blev jag lugnad. Hon var väldigt duktig på att förklara fördelarna med just att vara vaken så till slut hörde jag mig själv säga att det nog skulle gå bra. Bara jag fick så mycket lugnande jag kunde få. Argumentet som avgjorde var nog när hon berättade att lokalbedövningen satt kvar länge efter ingreppet. Sövs man får man ingen bedövning utan enbart smärtstillande tabletter. Bedövningen ger alltså en extremt god effekt under den värsta smärtan direkt efter operationen.

Efter besöket hos narkossköterskan började den riktiga väntan. Väntan på kallelse till operationen. Skulle det bli före sommaren eller först i höst?

Fortsättning följer…

Uppdaterat: Nästa del hittar du här.

Den 7 april opererade jag foten och efter det har min rörlighet varit något begränsad. Faktiskt till och med extremt begränsad.

Första tiden var jag glad om jag kunde ta mig mellan sängen, soffan och badrummet och jag uppehöll mig mest i soffan. För att vara riktigt ärlig minns jag inte så där jättemycket från den första veckan men det skyller jag på de starka värktabletterna som jag knaprade. Ändå var det svårt för mig att inte bädda sängen (med påföljd att jag slog i foten) eller att dammsuga (varför jag nu kände att jag var tvungen att göra det?).

Jag är i vanliga fall en person som gillar att röra på sig. I alla lägen. Att nu inte kunna göra det är extremt frustrerande. Jag vill så gärna men när jag försöker så går det inte eller så tar det extremt lång tid. Bara att ta sig från punkt A till punkt B tar en evighet. Och sedan är det det här med att inte kunna köra bil. Vart jag än ska så måste någon annan köra. Det gör mig begränsad och det kräver planering. Att hitta på något spontant är liksom bara att glömma. Ett tag till i alla fall. Har jag tur kan jag köra om ett par veckor igen. Till dess fortsätter jag att åka taxi till och från jobbet. Det är jag tacksam att jag fick beviljat från Försäkringskassan. Alternativet hade varit sjukskrivning i ytterligare fyra veckor…

Jag var aningen mer orolig inför dagens borttagning av stiftet i tån än fullständigt panikslagen och det var jag extremt noga med att tala om både för läkaren och sköterskan. Självklart var mitt kontrollbehov också en bidragande orsak till oron… 

Läkaren försökte skoja bort det (inte uppskattat av mig alls) och öppnade den sterila förpackningen med tången som skulle användas. Jag sade något i stil med nej, nej, vänta, nej och han svarade att det redan var klart. Stiftet var ute och jag hade inte känt något – alls. 

Varför, undrar jag, kunde han inte ha sagt något i stil med det oftast inte känns alls eftersom stiftet inte längre sitter fast…? Varför gjorde han inte det liksom? Då hade jag nog till och med sovit natten till idag. 

Nu ska jag fortsätta använda den fina skon i ett par veckor till men jag får börja använda foten lite försiktigt korta stunder. 

Och stiftet var typ jättelångt! Jag kan verkligen förstå varför jag till och med kunde känna av det på undersidan foten. Delen som stack upp ur foten kan man se längst till vänster på stiftet. 6-7 cm var alltså inne i foten. Tur att jag inte visste det från början.