När det blir snurrigt

Jag var bokad på ett Boxpass idag. Jag hade bokat det själv och jag skulle gå tillsammans med en kompis. 

Först snurrade jag till det och trodde att passet började 18.15 och då ville jag inte äta innan. När jag sedan var på väg till träningsanläggningen kom jag på att jag hade glömt skorna hemma. Jag fick ringa kompisen och be henne checka in mig. Som sms-svar tillbaka fick jag veta att incheckningen var paj så det var bara att gå in. Sladdade in på parkeringen (med skorna) och rusade in. Bytte från ute- till inneskor, fyllde vattenflaskan och gick mot lokalerna. I den ena pågår ett Body Pump-pass och i den andra är det CX WORKS. I receptionen kunde de berätta att passet är i den andra anläggningen längre bort på gatan. 

Där och då var jag väldigt nära att åka hem. Lägga mig i soffan. Men det gjorde jag inte. Istället skrapade jag ihop mig och bestämde mig för att ge järnet och det var nog tur. Passet var inte 45 minuter utan 75(!) minuter och väldigt jobbigt. Men roligt. Riktigt roligt och precis vad jag behövde. 

Anledningen till att jag var så snurrig var för att äldsta dottern opererats idag och att jag inte hade hört något. Det har jag nu, och allt hade gått bra. 

Ibland är det ok att vara virrig…

Vems fel det var att jag testade Box? Behå-Helene. Hon påstår att vi ska köra det tillsammans varannan onsdag och eftersom hon smygtränade utan mig kunde ju inte jag vara sämre. Vill hon ha en sparringpartner ska hon få en 🙂 

Många koppar kaffe senare

Det blev operation för maken. Inte imorgon eller på torsdag, som var budet före ultraljudet, utan direkt och helt klart utan att passera gå. Väck skulle den, både gallan, gallstenarna och gallgångarna. 

Titthålsoperationen slutade i en lite mer omfattande operation men nu är den gjord och nu ska han väl inte ha mer ont av den i alla fall. Budskapet när jag pratade med honom var i alla fall att han mådde oförskämt bra. Tycker att vi går på det framåt också. 

Och som jag längtar efter det där dubbelkopplet… Och att lilla Gnista ska komma på att hon kan det där med att vara rumsren. Men det är klart – mest längtar jag efter att maken får komma hem igen. Frisk. Förhoppningsvis redan till helgen. 

Ensam är inte alltid stark

Nu är det så ibland att man inför en helg har en plan med mängder av saker att göra. När man är två känns då inte listan så jättebetungande och till och med lite rolig. Man ska ju göra något tillsammans.

När då den andre blir liggande med gallstensanfall ändras förutsättningarna och plötsligt blir listan lång. 

Men – det är bara att kavla upp ärmarna och ta tag i listan. En uppgift i taget och med några mysiga och välbehövliga pauser i solen blev jag nästan klar. Dammsugningen tar jag idag istället. 

   
Tyckte att jag var väl värd både ostbågar och vin när jag var klar. 


Missförstå mig nu rätt. Jag beklagar mig inte. Kände mig till och med lite nöjd och duktig efteråt. Och jag gillar inte att maken har ont…

 

Nervösa timmar

För ett år sedan påbörjade äldsta dottern sitt livs äventyr, en resa med stort R.  Idag kulminerar den och strax efter 06.00 ringde hon. Då var hon framme på Akademiska  sjukhuset i Uppsala för sin DS-operation (duodenal switch). En överviktsoperation med allt vad det innebär. 

Jag skriver resa för att det är just det det är och hon har verkligen fått jobba hårt. Förra vecka var hon på inskrivningssamtal och när läkaren skriver i hennes journal att hon verkligen är redo och att de är mycket imponerade över vad hon har åstadkommit inför operationen var det ett välförtjänt kvitto. 

Vi har hittills följt henne på håll, det blir så i och med att hon bor så långt bort, men när hon skrivs ut efter helgen hämtar vi hem henne för att kunna finnas där och hjälpa henne. 

Nu följer några timmars nervositet hos oss men om några timmar är operationen över och då får vi följa med på nästa etapp av hennes resa.

Vill du följa henne hittar du henne här. 

Nu håller vi tummarna!