Att har rivstartat träningen

Det är bara att inse – hösten är här och med den är det dags att få ordning på alla rutiner igen.

En rutin som varit rubbad sedan min fotoperation är den där med träningen. Första månaden hade jag ju ett stift i foten och när det väl var borta och jag kunde börja belasta den var den så svullen att vanliga skor, och framförallt träningsskor, inte var att tänka på.

Måste säga att alla besked om hur lång tid olika saker ska dröja efter operationen har stämt nästan kusligt bra och så även när svullnaden skulle gå ner. Fyra månader skulle det dröja och så blev det. Visst – foten kan fortfarande svullna om jag t ex stått upp en hel dag men överlag måste jag säga att foten nu är mer som den var innan utan värken i knölen då. Det som däremot märks är att jag tappat muskler i foten och att jag gärna vill ha lite uppbyggnad i skon jag har på mig. Jag har inlägg sedan tidigare men jag skulle tro att det är dags att fixa nya nu.

I måndags var det dags för elddopet. Ett MRL-pass på STC följt av ett Body Combat-pass igår. Träningsvärken har slagit till ordentligt men foten verkar har pallat det (peppar peppar). Nu är det ett träningspass (Indoor Walking) kvar i veckan och det kommer att bli aningen lugnare för foten. Mindre lugnt lär det blir på jobbets 35-års jubileum och då har jag planerat att ha klackar. DET kommer nog att kännas i foten dagen efter 🙂

Fina Fian

I höst händer det. Då ska äldsta dottern göra en överviktsoperation (duodenal switch). Det är ingen enkel resa hon har framför sig men hon är målmedveten, fokuserad och väl medveten om att det krävs en stor egen insats.

Redan nu, innan hon ens hade fått kallelsen, har hon utretts och bedömts och när remissen väl gick iväg hette det ”för ställningstagande till överviktskirurgi”. Ett år bara för utredningar, samtal och provtagningar men nu är hennes första delmål inom synhåll.

Vill du kan du följa hennes resa här.

Frikort

Det trodde jag aldrig men nu verkar det hända. Frikort inom vården. Om jag har räknat rätt har jag kommit upp 1080 kr sedan den 24 november och med det inbokade sjukgymnastbesöket som kostar 80 kr är jag hemma. Det trodde jag aldrig skulle hända mig.

Tänk – ett frikort som jag hoppas INTE behöva använda!

Oro över om något blivit fel

Jobbar 50% den här veckan tack vare att jag kunde byta sjukskrivning mot taxiresor.  Där överraskade Försäkringskassan rejält när den frågan bara tog två dagar att hantera. 

Strax efter åtta hämtas jag hemma av taxi och vid kvart över tolv står de utanför jobbet. Bekvämt som bara den men lite knepigt. 

Det känns riktigt bra att jobba igen men jag är lite bekymrad över foten. Även om jag har foten på en kudde på en stol och knappt rör mig i huset har stortån och tån bredvid (pektån?) svullnat och stiftet som håller tån på plats vridit sig lite. Dessutom tycker jag att stortån trycker på tån bredvid igen. Nu lägger den sig lite under den bredvid till skillnad från före operationen då fen lade sig över… Det mellanrum som fanns när jag tog stygnen förra veckan verkar vara borta.  

Jag är uppriktigt orolig. Att något blivit fel och att allt liksom är ogjort. Egentligen skulle jag tagit bort stiftet nästa torsdag men sköterskan på ortoped- och kirurgmottagningen som jag pratade med idag ändrade tiden till på måndag istället. Hon verkade ta min oro på allvar. ”Bara” fyra dagar kvar innan jag vet mer alltså. De tar stiftet då också och nu vet jag att det görs utan bedövning. Mer att oroa sig för alltså…

Nej, idag är ingen bra dag. Jag vill liksom bara att det ska bli måndag – eller inte. 

Typ aj!

Försäkringskassan gick med på taxiresor till jobbet om jag började jobba lite innan sjukskrivningen gått ut. Vi snackar två dagars hanteringstider… Jag är imponerad. 

Strax efter åtta i morse stod då taxin utanför huset och kvart över tolv stod en utanför jobbet så att jag kom hem igen. Det enda meckiga är att jag lägger ut för resorna själv nu och sedan skickar in kvitton för utbetalning. Två kvitton om dagen. Det kommer alltså innebära att jag ska skicka in 22 (!) kvitton. Man kan tycka att det borde gå att hantera på ett enklare och smidigare sätt. 

Hur gick då med arbetsdagen? Jo, bra. Foten på en stol och vaktmästaren lyckades till och med trolla fram en kudde till den. 

Sedan hände det. En kollega kom förbi min plats för att kolla hur det var med mig – och klappade mig på foten – just där stiftet sitter. Jag skrek och hon såg förskräckt ut. Nu var det ju inte meningen men det känns fortfarande tyvärr. 

Nu blir det soffan i eftermiddag och möjligen en stund på altanen om det är tillräckligt med lä där. Vissa positiva aspekter har fotoperationen fört med sig och det gäller att passa på medan solen skiner.