Det går upp och det går ner

Idag har det varit mest ner tyvärr. Ja, bortsett från när en kompis kom förbi på en kopp kaffe. Den där stunden i solen på altanen var guld värd. 

Redan när jag vaknade kände jag att det var något som inte var som igår och det var inget som blev bättre under dagen heller. Mer ont och mindre rörlighet i tån känns inte som ett steg framåt direkt. Mera som att det går åt fel håll men vad vet jag. Kanske och förhoppningsvis är det bättre imorgon. 

Lite laddning fick jag ändå när jag kunde sitta ute en stund och njuta av solen. Dessutom kom vännerna/grannarna med hemgjord ärtsoppa och pannkakor till mig. Det blir perfekt till lunch imorgon. 

  

Dagens lärdom

Man blir visst trött av smärta. Och smärta döljer smärta. 

Har minskat på dunderpillren till tre gånger om dagen och det går rätt ok. Sista timmarna innan jag tar nästa dos känns i foten och gör mig väldigt trött. Dessutom undrar jag vart min ryggvärk tagit vägen. Den som jag alltid har. På något sätt har den försvunnit. Enda rimliga slutsatsen kring den är att smärtan i foten är starkare och därför kamouflerar min vanliga värk. 

Dagens höjdpunkt var annars besöket som tog med sig sin hund när hon kom hit. Ja, hon hade med sig både bullar och tulpaner också men Sintras bror smäller helt klart aningen högre 🙂

 

Imorgon är en annan dag…  

Koncentrerat ont

Jo, ont har jag och på ett lite spännande sätt. Det är liksom superkoncentrerat till just precis där benet i tån är kapat och där knölen är filad. Bra är att medicinerna jag fått funkar för när den slutar verka gör det duktigt ont. Så mycket tablettmotståndare jag är tar jag dem ändå. Var sjätte timma. 

I några dagar till blir det både sådana med morfin och starka alvedon. Därefter ska jag först sluta med morfinet och sedan trappa ner alvedonet. Men för nu tar jag allt jag kan få…

Ja, jag tränar på att gå med kryckor också. Och    gå utan kryckor på specialskon. Och viftar på stortån. 

Knölen ska äntligen väck

Jag har dröjt med och förhalat det i snart tio år men nu har det aldrig varit så nära som det är nu. På tisdag ska den bort och tydligen medan jag är vaken (???).

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det ska bli skönt. Skönt att bli av med värken och de följder som den ger på både knä och höft. 

Nu har jag visserligen fått lite olika bud på hur fort jag kan använda foten igen men jag hoppas att det ska gå förhållandevis snabbt. Det lär visa sig…

  

Håll tummarna för mig. 

Så var det dags igen då

Den där aningen när man vaknar. Att något inte är helt hundra. Egentligen vill man inte känna efter men ändå gör man det. Något är fel. Något gör ont och känns inte som det ska. Det svider i halsen och huvudet känns fyllt av bomull.

Oavsett vad man gör går det inte att bli av med känslan mer än för en stund och då med hjälp av piller. Förbankade förkylning! Jag har inte tid med dig. Inte nu och inte någon annan gång heller för den delen. Dessutom brukar du lämna kvar rester som långvarig hosta efteråt och den förra har jag liksom precis blivit av med…

Jag vore hemskt tacksam om du valde att stanna en extremt kort tid den här gången. Typ bara idag eller så.

Kan vi säga så? Ok?