Hundliv – Sida 3 – en lisa i livet

Också en söndag

Publicerat den 15 maj, 2016 av en lisa i livetLämna en kommentar

När jag vaknade och såg att klockan bara var tjugo över sju försökte jag intensivt somna om igen. Gästerna från lördagen lämnade inte förrän strax före (noll)tre och fyra timmars sömn brukar jag inte klara mig på.

Det gick sådär att somna om men vi låg och drog oss rätt länge innan vi åt frukost och sen lade vi oss en stund till innan bi drog igång dagen. Philip hade nog helst stannat i sängen hela dagen. Han var nog den som var tröttast av oss.

Promenaden med en vän jag inte träffat på länge var precis vad som behövdes idag. Hon har Sintras kullbror Rufus och jag är riktigt glad att Philip och han funkar ihop.

Lite spontant träffade vi ytterligare två welshar så det blev massa bus.

Resten av dagen blev det soffan och lite Narcos.

Långt efter alla andra ser vi serien och jag inser att jag levde mitt i det som hände i Colombia 1983-1984. Minns händelser och åkte bl a förbi avspärrningarna efter justitieministerns dödsskjutning och kommer ihåg bilen. Reality strikes kan man säga…

Nu sova, även om det fortfarande är ljust ute.

Det där med att hänga upp saker på en låt

Publicerat den 20 april, 201620 april, 2016 av en lisa i livet4 kommentarer

Jag är en sån där som lyssnar på låttexter. Så mycket att musiken inte kan vara för hög för då tappar jag koncentrationen. En kollega försökte en gång att välja låtar på italienska men det hjälpte inte. Språket påminner allt för mycket om portugisiska som jag kan så det var kört det också.

När älskad Sintra fick somna in i augusti var det en låt som ofta spelades på radion. Låten var Photograph av Ed Sheeran och även om texten inte till hundra procent stämmer så var det alldeles för mycket av den som slog an en sträng. Länge efteråt kunde jag inte lyssna på den utan att gråta men det gick bättre och bättre.

Idag hörde jag den igen.

Och grät.

Jag grät massor och borrade in ansiktet i Philips päls. Han som Sintra hittade och skickade skickade till oss.

Tänk att saknaden kan vara så stor fortfarande.

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin’ me closer
‘Til our eyes meet
You won’t ever be alone
Wait for me to come home

Lite mer än ett halvår nu

Publicerat den 3 mars, 2016 av en lisa i livetLämna en kommentar

Han dök upp som en räddade ängel och nu har Philip bott hos oss i lite mer än ett halvår. Bara.

Det känns väldigt mycket längre… Nästan som om han alltid bott här.

Ledsen men glad

Publicerat den 14 februari, 2016 av en lisa i livet3 kommentarer

Idag ställde vår kennel till med ettårskalas för Gnista och hennes bror Jaspis. Vi höll till på Orust hundägarförening och det var komplett med godsaker till både två- och fyrmeningar. Självklart blev det även paketutdelning till ”valparna”.

Innan vi gick inomhus och fikade fick hundarna leka i den stora inhägnaden och det busade så det stod härliga till. Det var ingen tvekan att Gnista kände igen varandra och mormor Jess, nannyn Jojo och Philip hängde på allt vad de kunde också.

Jag hade inte sett Jaspis sedan han flyttade till sin familj så det blev nästan lite av en chock att se honom. Han är en kopia av Sintra och jag kunde inte låta bli att gråta en lite skvätt några gånger. Usch vad saknaden fortfarande slår till ibland.

Jaspis (men det hade lika gärna kunnat vara en bild på Sintra)

Nu hoppas jag att det inte dröjer lika länge till nästa gång syskonen ses. Och att jag är lite mer förberedd på hur lik sin mamma Jaspis är.

Bland ljung och granit

Publicerat den 1 februari, 20161 februari, 2016 av en lisa i livetLämna en kommentar

Maken skulle segla Dragonforcetävling på Öckerö och jag blev medbjuden till en av de andra seglaränkorna. De bor på ön och har också en Welsh Springer Spaniel, Singo 11 år. Att våra män fixad att segla med sina radiostyrda båtar och att inget gick sönder är de nog fortfarande förvånade över eftersom det blåste riktigt mycket. Vi änkor tog med oss hundarna på en långpromenad istället. Det var blåsigt och på sina ställen mycket blött men solen sken och hundarna var med än nöjda över att hoppa bland ljung och klippor.

Singo var alldeles uppspelt och det var först när maken anslöt till fikan hemma hos Öckeröborna som polletten trillade ner. Philip är ju kastrerad och utsöndrar i och med det ingen könsdoft alls. Alltså trodde Singo att han var valp och behandlade honom därefter… Philip var inte helt bekväm med uppmärksamheten men på det stora hela hade de roligt tillsammans.

Det fanns lite hundsläktskap att reda ut också och vi lyckades faktiskt. Singos mamma (Dagsländans Lovis) är syster till Sintras mormor Joy (Dagsländans Undis) och Singo blir alltså då kusin till Gnistas mormor. Släktskapet slår igenom i lite speciella sittstilar. Både Gnista och Singo sitter på ryggslutet istället för rumpan…

Det fick bli bad för Philip när vi kom hem för det allra sista han gjorde på promenaden var att rulla sig i något som luktade fruktansvärt… Inget som syntes men vi som tillbringade en timma i bilen med honom på hemvägen kände det och med tanke på hur fogligt han promenerade in i duschen när vi kom hem tror jag inte att han var helt nöjd med valet av parfym själv.