En månad nu – En månad med en enorm trötthet. Vårtrötthet. Den där som var fjärde svensk tydligen drabbas av och som ska bero på att vi inte hinner ställa om i samma takt som ljuset gör. Jag hade verkligen önskat att jag hade blivit piggare istället.
Å andra sidan är det rätt skönt att lägga sig i soffan en liten stund. Med Sintra bredvid.
Det har sina fördelar att åka hem på lunchen.
Det är något speciellt med färgen på himlen så här års. Vid vackert väder är den lite blåare än blå. Just det mötte med i morse när jag gick från parkeringen och som vanligt gjorde det mig glad. Glad inombords och så glad att det liksom spillde över lite till mungiporna också. Så mycket att jag nog faktiskt började nynna lite och direkt tog mig ut på balkongen för att föreviga det. Det blåa som speglas i vattnet och gör vattnet ännu blåare.
Den känslan.
Samma känsla infann sig efter lunchen – återigen på väg från parkeringen och in på kontoret. Då gick jag en annan väg och plötsligt såg jag inte bara det blåa utan även att gräset börjar bli grönt. Den färgkombinationen… Jag säger bara det. Det är så vackert. Och vackert gör mig glad. Från öra till öra.
Jag är bara så taggad för vår! Sverige är fantastiskt!
Ett rykte har nått mig…
Efter mörkrets inbrott har man kunnat se en kvinna smyga omkring på en parkeringar i ett bostadsområde i Skövde. Ryktet gör gällande att hon smyger runt med ett strykjärn i sin hand. Man vet inte om hon finns på riktigt eller om hon är en vålnad. Ryktet säger dock att hon verkar vänlig om än något förvirrad. För varför ha ett strykjärn med sig? Utomhus finns väl inget att stryka?
Eller kan det ha varit mellandottern som skulle kolla om det fanns el i stolparna vid parkeringsplatsen?
Oavsett – ett strykjärn….? Men det är klart, det hade sett ännu konstigare ut om hon hade tagit med sig micron…
Klappar mig själv på axeln.
Hade ställt väckarklockan på 06.10 (i min värld nästan omänskligt tidigt) och packat träningsväskan. Planen var ett tidigt träningspass före jobbet. För ett tag sedan lyckades jag till och med göra det till en vana men det var nästan ett år sedan nu och orken har liksom inte riktigt funnits där. Dags för ett krafttag alltså…
Så ringde klockan och jag kände efter. Orkade jag? Nej det kändes inte så – alltså ställde jag fram klockan en timma och vände på mig för att somna om. Då hände det – jag blev förbannad på mig själv…. Allt var ju för tusan förberett. Så vad händer? Jo, jag tar mig upp och iväg och kommer till jobbet vid åttatiden färdigtränad, nyduschad och hungrig, men även supernöjd med mig själv.
Ibland kan jag till och med förvåna mig själv.
Att man alltid ska bli så förvånad. Efter en dag med ösregn och snålblåst från alla håll kändes det mer som att solen aldrig skulle visa sig igen.
Då händer det. Plötsligt spricker det upp. Himlen blir klarblå och solen ler från öra till öra. Nej – solen ler inte men jag kommer på mig själv med att le löjligt med jag tar den åttiotolfte bilden på en solnedgång. Men – jag kan bara inte låta bli. Att föreviga den. Solen.
Åh vad jag gillar solen!
Snart är det dags för fotoredigeringskurs. Sen ska jag hem och leka med Lightroom 5. Massor.
en lisa i livet 