I ”min stad” har vi palmer och nej – den ligger inte i södra Europa eller så. Nu har palmerna börjat vakna ur sin vinterdvala och fallosallén (inplastade palmstammar kan se ut som något helt annat…) har återigen börjat se ut som den palmallé som det nog är tänkt att den ska vara.
Men – när jag med kisande ögon betraktade solnedgången kunde jag nästa, nästan låtsas att jag var någon helt annan stans.
Den där möjligheten jag har. Att kommer ner till havet när jag känner för det. Få se det i alla olika väder och färger och varje gång fascineras av hur mycket energi jag kan tanka av det.
Det behöver inte var någon lång stund och det behöver inte heller kombineras med en promenad utan kan som idag bara innebära att kasta lite pinnar i vattnet åt Sintra att hämta. Plötsligt kan det då dyka upp lite fler welshar (Saga och Kajsa) med sina hussar och mattar och plötsligt har en timme gått och energimätaren är på topp igen.
Sintra gjorde nog mer åt sin energi för när vi kom hem fick hon duscha och sedan somnade hon gott.
Bläddrade i mitt FB-flöde i morse och tyckte att den här stack ut lite extra. Antagligen för att många som jag saknar bor aningen för långt bort. För långt bort för att bara kvista över och ta en kvällsfika eller så…
Ibland önskar jag att jag kunde teleportera mig. Tänk vad smidigt det hade varit.
Mellandottern skämde bort oss när hon under en period bodde hemma igen. Äggröran som var så där superkrämig slängde hon ihop till en frukost lite då och då. Den var så god att jag inte riktigt vågat mig på att göra den. Åtminstone tills nu.
Nu har jag gjort den. Flera gånger och om jag får säga det själv är den minst lika god som hennes. Om inte godare 🙂
Det tillsammans med stekt bacon och man är hemma för en söndagsfrukost!
Även om den serveras klockan elva?
Sedan jag såg Disneys senaste film Frozen är det en enda låt jag har på hjärnan. Hela tiden. Nämligen den här:
Jag vaknar på morgonen sjungandes ”Elsa – do you wanna build a snowman?”, jag nynnar den hela dagen och kommer på mig själv med att i tanken avsluta en hel del möten med ”—ok, bye…”
Sunt? Kanske inte men den är vansinnigt söt om än väldigt vemodig.
Sintra kanske heller skulle ha sjungit ”Do you wanna EAT a snowman?” för det ser precis som om hon satt tänderna i sin snögubbeleksak…
en lisa i livet 