Kategori: Hoppsan

Ibland blir man påmind om att allt inte är vad man själv ser det som.

Jag har tagit mig i kragen och nu anlitat en PT. Det bara måste bli ordning på det här med min egen träning. Vid vår första konsultation frågade hon givetvis vad jag ville få ut av träningen. Bli starkare, få till en rutin och gå ner i vikt var några av de sakerna jag nämnde. Hon tittade på mig och log lite snett och sedan var det dags för vägning och mätning.

Det var då jag fick mig en tankeställare. Det visade sig att min PT och jag har väldigt lika mått, väldigt lika. Ett mått skiljer sig dock åt och det är att min fettprocent är LÄGRE  än hennes. Lägre som i att jag har mindre fett i förhållande till min vikt än vad hon som är PT och smal och vältränad har.

Ibland behöver man visst skakas om lite så vi kom fram till att viktnedgång kanske inte ärdet jag eftersträvade utan istället att omforma kroppen lite. Minska några centimeter här och där

Nu är jag pepp och förbannar det faktum att jag plötsligt har drabbats av tennisarmbåge. Bara sådär… Det blir alltså inget PT-pass ikväll – men ett MRL-pass tänker jag borde funka.

Hur lång tid tar det att bli bra från tennisarmbåge? Någon som vet?

Jag var bokad på ett Boxpass idag. Jag hade bokat det själv och jag skulle gå tillsammans med en kompis. 

Först snurrade jag till det och trodde att passet började 18.15 och då ville jag inte äta innan. När jag sedan var på väg till träningsanläggningen kom jag på att jag hade glömt skorna hemma. Jag fick ringa kompisen och be henne checka in mig. Som sms-svar tillbaka fick jag veta att incheckningen var paj så det var bara att gå in. Sladdade in på parkeringen (med skorna) och rusade in. Bytte från ute- till inneskor, fyllde vattenflaskan och gick mot lokalerna. I den ena pågår ett Body Pump-pass och i den andra är det CX WORKS. I receptionen kunde de berätta att passet är i den andra anläggningen längre bort på gatan. 

Där och då var jag väldigt nära att åka hem. Lägga mig i soffan. Men det gjorde jag inte. Istället skrapade jag ihop mig och bestämde mig för att ge järnet och det var nog tur. Passet var inte 45 minuter utan 75(!) minuter och väldigt jobbigt. Men roligt. Riktigt roligt och precis vad jag behövde. 

Anledningen till att jag var så snurrig var för att äldsta dottern opererats idag och att jag inte hade hört något. Det har jag nu, och allt hade gått bra. 

Ibland är det ok att vara virrig…

Vems fel det var att jag testade Box? Behå-Helene. Hon påstår att vi ska köra det tillsammans varannan onsdag och eftersom hon smygtränade utan mig kunde ju inte jag vara sämre. Vill hon ha en sparringpartner ska hon få en 🙂