Båten är sjösatt och vi har flyttat den till en tillfällig plats i väntan på vår nya plats som inte är klar än. Sintra, båtvan som hon är, skuttar fram och ställer sig i fören, liksom för att hålla ”uppsikt”. Där har hon stått länge, med öronen fladdrande i vinden. Verkar som om hon vill hålla koll på det mesta.
Oj vad det märks att hon är glad att vara tillbaka ombord.
Jag fortsätter att försöka suga ut det mesta av för-våren och även om det var lite kallt och jag hade glömt handskarna i bilen var det ändå skönt att vara utomhus istället för att vara inomhus på gymmet.
Att som extra krydda ha fyra rödvita snurrskallar (makens benämning på Welsh Springer Spaniel) och en flat runt benen, glada och ivriga, kan ju få vem som helst att le från öra till öra och stå ut med nästan vilket väder som helst. Nästan…
Jag har sagt det förut och säger det igen, vi är verkligen lyckligt lottade med den allemansrätt vi har i vårt land. Att kunna vara ute i naturen, nästan överallt är inte något självklart i andra länder. Mer och mer inser jag detta och det är kanske lite tant- eller skogsmullevarning på det men naturen gör mig lycklig. All natur. Skog som hav. Har men sedan lyckan att bo vid havet och kan kombinera de två blir det nästan som att vinna högsta vinsten. Så känner jag (och tänker att jösses vad präktig jag låter :-))
Efter kiropraktorbesök och hämtning av hund på dagis var det skönt att snöra på sig bra skor och hänga kameran över axeln. Sintra var inte nödbedd att hänga på hon heller. En och en halv timmes promenad i ett underbart väder gjorde gott för både kropp och själ även om jag inte fick något annat sällskap än hunden med mig. Visst var det så att det fanns de som ville men Östergötland, Mölnlycke och Manchester ligger aningen för långt bort….
Vindstilla och riktigt vackert ”för”vårväder med en solnedgång över Tjörn som inte gick av för hackor. Konstigt nog mötte jag inte så många på promenaden. Några joggare och ett par tre stycken till bara. Kan nog tycka att fler borde ta sig tid för en promenad när det är så fint. Måsten kan man hålla på med på regniga dagar.
Den där möjligheten jag har. Att kommer ner till havet när jag känner för det. Få se det i alla olika väder och färger och varje gång fascineras av hur mycket energi jag kan tanka av det.
Det behöver inte var någon lång stund och det behöver inte heller kombineras med en promenad utan kan som idag bara innebära att kasta lite pinnar i vattnet åt Sintra att hämta. Plötsligt kan det då dyka upp lite fler welshar (Saga och Kajsa) med sina hussar och mattar och plötsligt har en timme gått och energimätaren är på topp igen.
Sintra gjorde nog mer åt sin energi för när vi kom hem fick hon duscha och sedan somnade hon gott.
Kreativitetet sinar och jag tar det säkra för det osäkra. Egentligen såg jag framför mig hur jag skulle krypa på alla fyra och fotografera en dammtuss under trappan till det här temat. En dammtuss bestående till 90% av hundhår. Det blir lätt så med en fyrbent och fräknig inneboende. Istället får det bli en bild på orsaken till dammtussarna. En ”hårig” och älskad familjemedlem. Och visst kröp jag runt på golvet för att få till bilden. En av de bästa som jag tagit på henne (tycker jag själv lite blygsamt :-)).
en lisa i livet 