Kundservice

Publicerat den av en lisa i livet4 kommentarer

Jag: (efter att ha väntat i telefonkö i tio minuter) Hej, jag har fått en telefontid med min läkare och behöver ändra telefonnummer.

Hon: Jaha. Men vi har använt det nummer som vi har.

Jag: (vänligt) det nummer ni har är inte rätt.

Hon: (snorkigt) Vi har inte gjort fel. Det nummer som står där är rätt nummer. Vi använder alltid det nummer som vi har fått av patienten. Det kan inte vara fel.

Jag: (väldigt vänligt) Det numret har ni kvar sedan gammalt och jag har bytt telefonnummer så om läkaren ringer på det nummer som ni har angett kommer ingen att svara.

Hon: (aningens mindre snorkigt) Jaså – vill du ändra numret?

Jag: (efter att ha tagit ett djupt andetag) Just det. Det var ju det jag sade från allra första början. Numera har jag följande nummer

Hon: Vad bra. Då ringer doktorn det numret istället.

Jag: Tack så mycket och trevlig helg!

Suck…

Två små gryn

Publicerat den av en lisa i livet3 kommentarer

63 dygn, ge och ta ett par, är den genomsnittliga tiden som en hund är dräktig och på det 64 dygnet (i måndags) kom de, Sintras valpar. Telefonsamtalet kom lagom till frukosten och vi fick då veta att det först hade kommit en kille och sedan en tik. Efter det var det slut. Två små valpar med vår Sintra som mamma. Hon tänkte nog att det var alldeles lagom många den här första gången.

Vi lät henne och kennelmatte få landa men tisdag eftermiddag fanns det inget som kunde hindra oss från att åka dit och både träffa Sintra och ta en liten titt på de två små. Tikvalpen ska dessutom yngsta dottern behålla så det var lite som att åka för att se första barnbarnet.

Det var tre veckor sedan vi hade lämnat Sintra hos kennelmatte så det blev ett kärt återseende. Kennelmatte hade nogsamt sett till att inga valpar diade och att Sintra fick träffa oss på utsidan huset när vi kom. Så glad som hon blev hade nog diande valpar fått hänga med ut annars. Hon sjöng. Så glad blev hon och sen ville hon visa oss sina små underverk. Det var lite intressant att se hur stolt hon var över dem men det går inte att beskriva på något annat sätt.

10959412_10152493575466116_7880934214239030591_n

Två små. En kille som vägde 290 g och en tjej som vägde 320 g när de föddes. Jag visste ju att de var små men att de skulle vara så små hade jag inte riktigt förstått och Sintra var så försiktig med dem. Tvättade och buffade och tvättade lite till och ännu mer. Hon hade inte riktigt fått snits på hur hon skulle göra när de diade men kennelmatten hade amningsskola med henne så hon blir nog snart en hejare på det också.

10987703_10152493575801116_5048100303853325291_n 10993091_10152493575731116_100156349611549275_n

Nu ska Sintra och valparna vara kvar hos kenneln i åtta veckor så det fortsätter att vara tomt hemma men när vi väl hämtar henne kommer ju tikvalpen att flytta med. Tills dess behöver jag bara komma på hur jag på lämpligast sätt utfärdar ett flyttahemifrånförbud för yngsta dottern…

10411271_10152493576036116_6008141618290199053_n

Lillasyster håller om storebror…

Lillasyster har ett hjärta i pannan, precis som sin mamma (Sintra), mormor Jess och mormorsmor Joy. Storebror har istället en prick i pannan och den, har jag fått lära mig, är typisk och härstammar från gamla engelska kenneln Tregwillym.

En ny favoritbutik

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

OBS – ett jätteytligt inlägg

Jag säger bara: Nordstans Guld. Första kontakterna med dem har varit på topp.

Efter tips från både Fitterbittan och en kollega till maken var det dit jag och maken gick. Det hade nämligen fötts en liten fundering på att göra om mina vigselringar. Uppgradera dem lite.

Redan när vi förnyade våra löften vid vår 15-åriga bröllopsdag var det på tapeten men det blev inget av det då. Jag hade liksom lite för svårt att skiljas från dem. Att det var kluvet för mig var något som Erica på Nordstans Guld fattade direkt. Det handlade inte om att ”köpa” nya ringar utan att återanvända det som fanns, stenar och allt, samt att byta från rödguld till vitguld. Självklart ville jag ju att de tre diamanterna som symboliserar våra tre döttrar skulle användas och även andra stenar som har ”sin” speciella betydelse. Förutom att hon förstod mig var hon väldigt tydlig i vad som passade mina fingrar och inte. Och jag sade inte emot…

Summa summarum blev det alltså så att jag den här gången faktiskt vågade mig på att lämna ifrån mig mina vigselringar. Om ca två veckor är de omgjorda ringarna klara och jag vet att de kommer att vara superfina. Åh, vad jag längtar… Ytligt – javisst 🙂

Det lär inte vara sista gången jag går dit och nu vet maken var han kan köpa presenter till mig utan att det blir fel. Man kan väl säga att det mest är mitt fel att maken inte riktigt har lärt sig vad jag gillar. Nu kan han gå till Erica så fixar hon det. Så superbra helt enkelt.

Vill du gifta dig med mig igen – igen?

Publicerat den av en lisa i livet6 kommentarer

I sommar firar maken och jag silverbröllop. Silverbröllop!!! Det trodde jag bara tanter och farbröder gjorde – typ :-). Nu är vi där, maken och jag. Vi har snart varit gifta i tjugofem år. Ja, den 22 juni för att vara exakt.

När det var 15-årig bröllopsdag i antågande överraskade maken mig. En vanlig och regnig taco-fredag (barnen var yngre då) trollade han plötsligt fram en liten fyrkantig ask med en ring i.

Vill du gifta dig med mig igen?

Sådan är han, min man. Jag grät och döttrarna grät och minns jag inte helt fel föll det nog en och annan tår även på maken. Självklart svarade jag ja!

Reaktionerna vi fick var lite blandade. Somliga var uppriktigt glada för vår skull, andra frågade om vi varit på väg ifrån varandra och några undrade till och med vad det skulle vara bra för. Jag inbillar mig att de olika sätten att se på det speglar var och hur man själv är och mår i sin egen relation. Tänk om du själv till exempel är på väg ifrån och din respektive tycker att ni ska förnya era löften? Lite jobbigt läge… Jag valde att vara lycklig och inte lyssna på det jag inte ville höra och den 22 juni 2005 förnyade vi våra löften i kapellet med medverkan av våra döttrar.

Och så – en lördag ganska nyss gjorde han det igen! Jag satt osminkad, med håret som ett fågelbo och iklädd min hemska OnePiece. Då plötsligt har maken en liten ask i handen, med en ring i, och frågar mig om jag vill förnya våra äktenskapslöften med honom. Igen!

Det är klart att jag svarade JA igen och visst var det tårar även den här gången. För när man är lycklig då svämmar liksom känslorna över.

Nu sitter det en ny ring på mitt långfinger. En ring med fem stenar i. En för oss var i familjen. Symbolik på det sätt jag älskar. Men mest älskar jag maken!

ring

Och även den här gången kommer jag låta bli att lyssna på dem som inte kan förstå det här och som tänker (utan att säga det högt) att det är lite fånigt. Kärlek kan väl ändå aldrig vara fånig?! Amor Vincit Omnia! Så det så.