Många koppar kaffe senare

Det blev operation för maken. Inte imorgon eller på torsdag, som var budet före ultraljudet, utan direkt och helt klart utan att passera gå. Väck skulle den, både gallan, gallstenarna och gallgångarna. 

Titthålsoperationen slutade i en lite mer omfattande operation men nu är den gjord och nu ska han väl inte ha mer ont av den i alla fall. Budskapet när jag pratade med honom var i alla fall att han mådde oförskämt bra. Tycker att vi går på det framåt också. 

Och som jag längtar efter det där dubbelkopplet… Och att lilla Gnista ska komma på att hon kan det där med att vara rumsren. Men det är klart – mest längtar jag efter att maken får komma hem igen. Frisk. Förhoppningsvis redan till helgen. 

Ensam är inte alltid stark

Nu är det så ibland att man inför en helg har en plan med mängder av saker att göra. När man är två känns då inte listan så jättebetungande och till och med lite rolig. Man ska ju göra något tillsammans.

När då den andre blir liggande med gallstensanfall ändras förutsättningarna och plötsligt blir listan lång. 

Men – det är bara att kavla upp ärmarna och ta tag i listan. En uppgift i taget och med några mysiga och välbehövliga pauser i solen blev jag nästan klar. Dammsugningen tar jag idag istället. 

   
Tyckte att jag var väl värd både ostbågar och vin när jag var klar. 


Missförstå mig nu rätt. Jag beklagar mig inte. Kände mig till och med lite nöjd och duktig efteråt. Och jag gillar inte att maken har ont…

 

Nervösa timmar

För ett år sedan påbörjade äldsta dottern sitt livs äventyr, en resa med stort R.  Idag kulminerar den och strax efter 06.00 ringde hon. Då var hon framme på Akademiska  sjukhuset i Uppsala för sin DS-operation (duodenal switch). En överviktsoperation med allt vad det innebär. 

Jag skriver resa för att det är just det det är och hon har verkligen fått jobba hårt. Förra vecka var hon på inskrivningssamtal och när läkaren skriver i hennes journal att hon verkligen är redo och att de är mycket imponerade över vad hon har åstadkommit inför operationen var det ett välförtjänt kvitto. 

Vi har hittills följt henne på håll, det blir så i och med att hon bor så långt bort, men när hon skrivs ut efter helgen hämtar vi hem henne för att kunna finnas där och hjälpa henne. 

Nu följer några timmars nervositet hos oss men om några timmar är operationen över och då får vi följa med på nästa etapp av hennes resa.

Vill du följa henne hittar du henne här

Nu håller vi tummarna! 

Att har rivstartat träningen

Det är bara att inse – hösten är här och med den är det dags att få ordning på alla rutiner igen.

En rutin som varit rubbad sedan min fotoperation är den där med träningen. Första månaden hade jag ju ett stift i foten och när det väl var borta och jag kunde börja belasta den var den så svullen att vanliga skor, och framförallt träningsskor, inte var att tänka på.

Måste säga att alla besked om hur lång tid olika saker ska dröja efter operationen har stämt nästan kusligt bra och så även när svullnaden skulle gå ner. Fyra månader skulle det dröja och så blev det. Visst – foten kan fortfarande svullna om jag t ex stått upp en hel dag men överlag måste jag säga att foten nu är mer som den var innan utan värken i knölen då. Det som däremot märks är att jag tappat muskler i foten och att jag gärna vill ha lite uppbyggnad i skon jag har på mig. Jag har inlägg sedan tidigare men jag skulle tro att det är dags att fixa nya nu.

I måndags var det dags för elddopet. Ett MRL-pass på STC följt av ett Body Combat-pass igår. Träningsvärken har slagit till ordentligt men foten verkar har pallat det (peppar peppar). Nu är det ett träningspass (Indoor Walking) kvar i veckan och det kommer att bli aningen lugnare för foten. Mindre lugnt lär det blir på jobbets 35-års jubileum och då har jag planerat att ha klackar. DET kommer nog att kännas i foten dagen efter 🙂