Ibland blir det som man önskar

Jag hade verkligen hoppats på en fin höst. En höst med klara och fina dagar där det inte var allt för kallt. En höst där man kunde ta långa promenader och inte behöva skynda mellan skurarna. 

Tänk att det faktiskt blev så!

Som idag. Redan medan jag var kvar på jobbet kunde jag se att det skulle bli en fin kvällspromenad. Och återigen kände jag mig tacksam över utsikten från jobbet. 

  
Väl hemma var det två glada hundar som följde med på promenaden. Två hundar som efteråt däckade tidigt. Långa promenader har den inverkan. 

Och visst blev det en vacker promenad igen och för en gångs skull lyckades jag komma ihåg att ta med mig kameran.

   
   
Nu håller jag tummarna för en vecka till utan regn – minst! De där långa promenaderna är precis vad jag behöver just nu. 

Lite rehab på hemmaplan

Äldsta dottern är nyopererad och maken hämtade hem henne så att hon kan rehaba och vara sjukskriven hos oss istället för att vara ensam och långt från familjen. 

Mamman i mig såg en chans att överraska den disneytokiga dottern och handlade och bäddade med nya lakan åt henne. 

  
Nu äts här varannan timme och då ska det ta lång tid. Tänk 25 minuter för att äta ett kokt ägg…

Egentligen borde jag ha gjort massor idag men det enda vettiga jag fick gjort var att putsa kristallkronan i köket. 

  
Ja, och så en riktig långpromenad med nybadade Gnista o Philip. Så lång att de fortfarande sover gott. Till och med snarkar. En på golvet under mig och en på mig. 

  
Imorgon är det dags för PT-small Group igen. Måste säga att det känns riktigt bra att vara igång med träningen igen. 3-4 gånger per vecka är målet, och då räknar jag inte promenader. Den här veckan räknar jag in Box, bodyattack, TRX  och PT- smallgroup. Klapp på axeln på det. 

Vad har du gjort idag? 

Soppa till valpen

Precis som nästan varje dag åkte jag hem och rastade hundarna innan jag värmde på min soppa som jag skulle ha till lunch. Soppan blev lite väl varm så den fick stå till sig medan jag sträckte ut mig på soffan en kort stund. Tanken var att några minuters ”shut-eye” skulle avhjälpa den där molande huvudvärken som jag hade.

Behöver jag säga att jag stensomnade?

20 minuter senare vaknade jag av ett konstigt ljud i köket. Typ ”slurp, plask”.

Där, med bakbenen på min stol och framtassarna på bordet, stod en lycklig liten fröken Gnista och mumsade i sig min, nu betydligt svalare, soppa. När hon såg och hörde att jag kommit på henne hoppade hon snabbt ner på golvet och såg väldigt oskyldig ut…

Jag fick åka tillbaka till jobbet utan att ha ätit medan Gnista säkert fortfarande slickar sig om nosen.

Tjugofem istället för fyra

Det brukar ta mig fyra minuter att köra till jobbet. Jo, jag kör, det funkar inte att cykla när jag behöver hem på lunchen till hundarna, rasta dem och sedan hinna tillbaka. Nu ska järnvägsövergången som finns på den väg som jag har hem lagas så den vägen ska vara avstängd månaden ut.
Så – idag fick jag köra en annan väg. Som tog 25 minuter istället för de 4 det brukar ta i vanliga fall. Alla andra skulle ju också köra en annan väg och många bilar i kombination med ljussignaler och en järnvägsövergång ledde till att det kändes som rusningstrafik i en storstad. Inget som jag är van vid i alla fall. När jag nästan var framme och såg avfarten till jobbet tog det mig ytterligare fem minuter eftersom både en expressbuss och en långtradare hade missat att vägen var avstängd längre fram och därför var tvungna att vända. Suck!
Testar en annan väg hem på lunchen tror jag…