Jag gillar där jag bor. Det är fint på så många olika sätt och tittar man åt olika håll (från samma plats) kan skillnaderna bli riktigt stor.
Som idag. Jag gick ner till bryggan på Stenungsbaden Yacht Club och tittade ut över Hakefjorden. Det är torsdag så det vimlade av segel söderut. När jag sedan vände mig om och tittade åt andra hållet var det en helt annan känsla. Lika fint det också. Men på ett annat sätt…
Jag kan bara inte låta bli att fascineras över hur många spaltmeter som skrivs om ”mirakeldieten” 5:2. Lika många spaltmeter som det tidigare har skrivits och som istället gällt GI, LCHF och andra dieter som varit inne just då. Att det är för att det finns ett stort intresse kring ämnet är rätt självklart men det som är intressant i sammanhanget är att jag som människa mer eller mindre idiotförklaras av de som går ut och varnar för de olika metoderna, eller mirakeldieterna som de också kallas.
Med 5:2 säger man nu att jag kan bli antingen bulimiker eller anorektiker eller kanske båda två, om jag nu väljer att läsa alla varningar ordagrant…
Inte kan det väl vara så att mitt sunda förnuft försvinner om jag väljer att äta enligt 5:2? Det sunda förnuftet som säger att det inte handlar om att svälta sig en dagen för att hetsäta nästa. Det sunda förnuftet som säger att jag äter lite mindre ena dagen och vanligt nästa. Det sunda förnuftet som säger att två av veckans sju dagar håller jag lite extra koll på vad jag äter och övriga dagar äter jag normalt, om det är en viktminskning jag vill åt. Två dagar när jag kan äta två lagade mål om dagen (och en lätt frukost) om jag planerar lite extra. Det finns mycket mat som ryms inom de 500 (600) kalorierna som man får äta en 2-dag. Förresten – Kan vi inte bara sluta kalla det för svältdagar och ätardagar. Kan vi inte istället kalla det för 2-dag och vanlig dag och inte heller göra det så komplicerat. Använd ditt sunda förnuft istället. Det finns det inga kalorier i…
Kvällen före jul 2011 var hon med om bilolyckan och sedan dess har yngsta dottern kämpat med värk. Idag, lite mer än ett och ett halvt år senare hade hon tid på Sahlgrenska hos ortoped för utredning.
Idag får jag veta att hennes nacke ALDRIG röntgades. Hon kördes i ambulans till sjukhuset men nacken röntgades INTE!
Läkare och sjukgymnaster verkar bara ha förutsatt att röntgen gjorts utan att hämta ut bilderna. Bilderna som visserligen inte fanns att hämta heller. Utan att ha sett bilder han hon bl a fått sjukgymnastikövningar. Utan att veta om något är skadat har hon fått olika övningar att göra. Övningar som kanske inte alls var rätt för henne… Fatta att jag är arg. Fatta att jag är ledsen. Fatta att jag är förbannad.
Nu blir det att backa bandet, göra om och göra rätt. Steg ett blir vanlig- och magnetröntgen. Hoppas kallelserna kommer fort. Ett och ett halvt år har ju redan gått…
😦
Med toppar på upp emot 17 m/s gick utomskärsseglingen från Smögen till Ängeviken rätt snabbt och med handen på hjärtat var det kul. Kul eftersom jag tänjde min komfortzon rätt rejält. Ibland måste man göra det och när möjligheten plötsligt dök upp tog jag chansen.
Men – jag måste erkänna att det verkade vara en mycket bättre idé sent igår kväll när möjligheten plötsligt fanns…. Imorse var jag inte lika övertygad.
Härlig segling var det. Enda gången jag plötsligt var i yttre kanten av komfortzonen var när de olika navigationshjälpmedlen som användes inte stämde helt överens och det var rätt mycket ”grus” runtomkring. Med tre meter höga vågor finns liksom inte lika mycket marginal.
Jag är glad att jag tog chansen!
Ibland får jag förmånen att lyssna på spännande föredrag men det jag fick ta del av igår slog det mesta. Under två timmar pendlade jag mellan alla olika känslor man kan namnge.
Redan när jag kom in i salen blev jag nyfiken och den känslan följdes sedan av glädje, ilska och en stor sorg. Så stor att tårarna på både mig och flera andra runt omkring mig lyssnade medan tårarna trillade på våra kinder. När jag log var jag genuint glad, när jag grät var det för att jag oerhört illa berörd och var ledsen och ilskan jag kände var riktigt stark. Föredragshållaren var Mikael Andersson.
Mikaels mamma utsattes tidigt under sin graviditet av det hemska giftet hormoslyr och som en konsekvens av de föddes Mikael utan armar och ben. Budskapet från sjukvården var att föräldrarna skulle glömma bort sin son och skaffa ett nytt barn. Pojken skulle ju inte ens kunna sitta själv. Det tog ett helt år för dem att få lov att ta hem honom. De hade nämligen inga planer på att glömma sin son. Därefter följde 14 år då sjukvården vill göra honom normal med arm- och benproteser. Till slut slog han näven i bordet och gick sin egen väg.
Idag klarar han sig helt själv. Allt från att raka sig till att köra bil och stå på händer. Han gör nämligen det han vill och vill lyckas. Han vill veta att han kan göra det han vill. Snacka om att i och med det både behöva vara viljestark, lite på tankens kraft, inte vara rädd för att skada sig medan han försöker och göra saker på ett helt annat sätt. Det som fastnade mest hos mig var när han frågade oss om hur han tog på sig bilbältet…. När han berättade var det rätt självklart men det var inte alls lätt att själv komma på det.
Dränerad men på ett positivt sätt. Så skulle jag nog vilja beskriva hur jag kände mig efteråt. Dränerad på ett positivt sätt och rätt medveten om att de utmaningar jag brottas med i min vardag är rätt små – i alla fall sett i det stora hela.
Får du möjlighet att lyssna på honom – gör det! Du kommer inte att ångra det.
