Författare: en lisa i livet

Vissa saker har man en förmåga att skjuta upp men till slut tog jag mig i kragen. Det här med att jag hade fått mera ont i knäet igen var inte roligt och jag började misstänka att det kanske också hängde ihop med den hallux valgus-knöl jag haft på foten sedan jag var lite och som nu gjorde mer och mer ont. Tänk om roten till det onda i knäet egentligen var den? Vad kunde jag få för hemska besked om jag gick till läkaren?

Jaha, Jag ser att du är ganska svankryggig. Ja, och kobent. Sen lutar dina fötter inåt en del också….

Jag hade just paraderat fram och tillbaka i undersökningsrummet, iakttagen av en läkare som såg ut att vara i trettonårsåldern. Just där och då funderade jag starkt på att gå därifrån. Byta vårdcentral och kanske till och med kommun. Får en läkare verkligen säga så? Borde han/hon åtminstone inte portionera ut det lite? Här stod alltså jag. Lite över fyrtio med ont i ett knä och en strulig hallux valgus-knöl. Hennes kommentarer hade ju kunnat knäcka den mest hårdhudade. Åtminstone lite. Jag undrar om hon ens tänkte på  hur det hon sade kunde uppfattas.

Nu tog jag det inte så allvarligt och jag har kanske överdrivit ”aningen” i det jag skriver. Rygg och fot kände jag till och även om det där med kobenthet var nytt så är det inte något jag direkt lider 🙂

Summa summarum kunde hon ändå säga att symtomen i knäet och foten är helt oberoende av varandra och att det som gör ont i knäet med största sannorlikhet är ett förstadium till Artros… Där hajjade jag till. Det trodde jag bara drabbade äldre men det är klart – kanske hör jag dit nu. Ordination sjukgymnastik och även ett konstaterande att jag inte kommer att kunna utöva vissa träningsformer mer. Typ springa… Men ok – jag vet heller varför jag har ont än att inte veta det. För knölen blev det en remiss till ortoped och efter det troligen ett ingrepp med såg och annat läskigt.

Och – nu har jag köpt en stor burk Glucosamin. Det ska visst vara bra för gamla människor som mig.