Det är långgrunt längs stranden och isen ligger tjock. Här och var kan det dock uppstå en ”spricka” lik den här. När vi gick samma väg tillbaka valde flera av oss att gå över isen istället och sprickan sträckte sig mycket längre ut än det som syntes…
Sedan i onsdags var det bestämt att vi skulle ses och allt eftersom veckan gick blev vi fler. Till slut var det åtta welshar med tillhörande ägare som skulle promenera en sväng under lördagen. Givetvis med fika på vägen.
De ursprungliga planerna fick ändras. Stället vinkade tänkt oss först var lite för riskabelt. Riskabelt på så sätt att någon riskerade att köra fast i snön. Istället valde vi en promenad längs vattnet med utgångspunkt Getskär.
Två timmar senare kom vi hem och ställde hunden i duschen. Inte för att hon var smutsig utan mer för att smälta all snö som hade fastnat i hennes päls. Kramsnö och plusgrader är inte alltid bra. Men – en härlig promenad fick vi och återigen slås vi av hur lika welshägare är. Vi är nog ett lite speciellt släkte…
Vissa fredagar längtar man till mer än andra. Inte för att det man gör på veckorna är tråkigt utan för att faktiskt få ta en liten paus. Att pausa är något jag måste träna på. Mycket!
Så – trots att Båtmässan invigs idag och vi ”alltid” brukar vara där då åker vi inte dit. Inte imorgon och inte på söndag heller. Tror jag…
Nej – istället tänker jag träffa vänner, dricka vin, äta gott, gå ett gäng promenader och kanske läsa ut boken jag faktiskt tog mig tid att börja läsa förra helgen. Och så fotografera så klart. Ligger ju lite efter i fotoutmaningen.
Först tänker jag dock fixa med lite snittblommor. Tänk vad gott det gör för mitt humör.
Det har nästan gått tio år nu. Tio år sedan min rygg kraschade. Fortfarande vet jag inte varför men till slut fick jag veta att en av diskarna i ländryggen var helt borta. Punkterad. Väck. Ingen stötdämpning kvar alls. Kvar var bara ben mot ben.
Att jag överhuvudtaget fick veta varför jag hade så ont fick jag kämpa mycket för. Först när jag bad att få skriftligt på att läkaren inte ansåg att jag behövde veta varför jag hade ont gick han med på att skicka den där remissen. Remissen som ledde till att jag pga vårdgarantin kom att hamna hos ett nyöppnat Spine Center i Göteborg. Så nyöppnat att det fortfarande var fullt med ouppackade kartonger. Där visade läkaren mig bilderna från datortomografin på kotorna i ryggen. Bilderna där jag kunde se disken utsmetad och liksom draperad över kotan nedanför. Även om det var obehagligt att se var det ändå skönt att veta varför jag hade så ont.
Det kom smygande för att slå till en av de första dagarna i maj 2004. Under tre veckor kunde jag sedan knappt vända mig i sängen, jag knaprade äckligt starka värktabletter och jag kunde bara ha skor med mjuk sula för annars skar varje steg som knivar genom ryggen. När jag tänker tillbaka på det nu känns det surrealistiskt att jag tre månader senare ändå stod där i mitten i Friskislokalen, som ledare. Viljan att stå där var nog det som gjorde att jag med en idiots envishet inte tillät mig att bli liggande. Sakta men säkert och steg för steg tog jag mig tillbaka. Mycket eller kanske till och med till största del beroende på träning.
Enda gången jag inte hade ont var nämligen när jag tränade. Då när träningen utlöste alla endorfiner i kroppen och jag nästan gick som på moln och glömde att jag hade ont. Det var den – träningen – som fick mig att härda ut och klara vardagen. Den och kontakten med en kanonbra kiropraktor fick mig att steg för steg minska på värktabletterna. Emellanåt undrade jag vad över vad jag höll på med och jag åkte ofta till träningen kraftigt värkpåverkad. Men det var också den – träningen – som ledde till kommentarer som ”så ont kan du väl inte ha, du kan ju träna…” och ”du som ser så pigg och glad ut – du kan väl inte ha ont”. Jo – det kunde jag och det har jag fortfarande. Tio år senare vaknar jag fortfarande när jag vänder mig om i sängen på natten även om det numera inte är varje natt. Värken finns där konstant.
För några dagar sedan kom kommentaren som fick mig att börja fundera på det här. En kompis vände sig till och mig och sade: ”nu var det ju jättelänge sedan du hade ont… Vad skönt att det har gått över…”
Men så är det ju inte. Värken är där, varje dag. Jag bara låter den inte märkas. Knappt för mig själv heller. Jag vet ju varför den är där, vad jag behöver göra för att hålla den på någorlunda nivå och vet att den alltid kommer att finnas. Jag har två val – antingen låta värken bestämma eller bestämma över värken.
Jag väljer det senare!
Jag drar mig lite för det. Drar mig för att gå igenom alla de bilder jag tog i Tyskland i helgen. Bilderna från Sachsenhausen, Museum des Terrors och Ravensbrück. Vet att jag, när jag går igenom dem, kommer att känna samma saker som jag gjorde när vi var där och vet att det återigen kommer att vara jobbigt.
Ungefär 500 bilder handlar det om och även om det i slutändan kommer att landa på kanske 50-60 bilder ska alla tittas på och bedömas utifrån ett fotoperpektiv. Hanteras. Dåliga bilder kommer slängas och bilder där det finns flera liknande kommer genomgå en elimineringsprocess. En bild i taget.
Jag drar mig lite för det.
en lisa i livet 