Kraschlandning i verkligheten 

En söndag kan man hinna med mycket. Framförallt när man får en extra timma. 

Maken hade tänkt låta mig få sovmorgon men strax före åtta tyckte Philip att det var dags för mig att vakna. Om det var mig eller sängen han ville åt. 

  
Men fördelen var tiden jag fick. Tiden som gjorde att dagen räckte till att dammtorka, dammsuga, torka golv, klippa gräset, ställa undan altanmöbler, båtjobb och till och med träna. 

   
   
Under tiden fick Philip och Gnista en lekstund på stranden. Det är verkligen roligt att se hur Philip har smällt in hos oss.

   
    
 När allt var klart var det lite kvar av söndagen och maken och äldsta dottern bjöd på grillat till söndagsmiddag. 

En bra avslutning på en rätt intensiv söndag. 

En paus i allt det andra

Det är lite mycket just nu och tiden räcker inte riktigt till. Det är opererad make, passning av dotters hund och en stängd järnvägsövergång. Sånt som ställer till det i de vanliga rutinerna.

Så.

Hastigt och lustigt bokade jag en hotellnatt i Göteborg för maken och mig. Äldsta dottern tog hand om hundarna och vi fick en paus i allt det där. 

Bio, middag ute och att vakna klockan nio (!) följt av hotellfrukost och nu känner vi oss som människor igen. Det var välbehövligt kan man säga. 

   
    
 
Vi både bodde och åt på Bellora på Avenyn och dit återvänder vi nog igen. Litet, mysigt, personligt och centralt. Och med gångavstånd till Bergakungen där vi såg The Intern. 

Nu kör vi lördag med hundar, ungar och ett besök hos svärföräldrarna. 

Från väst till öst

Lämnade ett magiskt vackert västkusten och hoppade på tåget till Stockholm. 

  
Det är vackert i Sverige kunde jag konstatera medan tåget susade fram mellan färgglada skogar och spegelblanka sjöar. 

Framme i huvudstaden landad jag på rummet och där blev jag kvar. Men – här hade lätt fått plats både hundar och make. 

  
Imorgon vid lunch åker jag tillbaka. 

Äntligen på spåret

Jag har haft lite svårt att komma igång med träningen. Efter två år då jag inte riktigt prioriterat mig själv försöker jag nu tänka om. Ska jag orka måste jag nog börja hos mig själv. Är jag på spåret kommer jag att kunna finnas där för andra också.

Lite teknikhjälpmedel brukar vara kul att ha med sig när det gäller att komma igång och jag har sedan tidigare kört med Polar Loop där jag kunnat sätta mål på hur  mycket jag ska röra mig, sova, gå osv. Nu har jag tagit till lite större hjälpmedel. Frukt är ju bra när man tränar – eller?

Jag har länge suktat efter en Apple Watch och i veckan slog jag till på en i rosé. Nu är det inte bara träningsappen jag vill åt i den utan lite annat kul också men träningsappen är en klar bonus. Dessutom är det lättare att se tiden på den jämfört med Loopen som hade tidigare.

Så sakteliga lär vi nu känna varandra. Allt ifrån hur jag rör mig till min puls och kalender. Kul är bara förnamnet.

Nu är det inte bara klockan som gör att det är kul att träna. Jag anmälde mig till en PT-small Group som kallas Ruff Stuff och som körs på söndagar. Idag var tredje söndagen och hej och hå vilken utveckling det har gett. Jag gav järnet och kände blodsmak i munnen idag men leendet växte för varje station där jag kände att jag blivit starkare. Så kul var det att jag, när instruktören sade att det var uppehåll nästa vecka för att hon var bortrest, hörde mig själv säga ”jamen då kör vi väl själva… Vem är på?”

PT-small group varvat med lite box, lite body combat, aningen TRX och ett och annat Body Attack pass är det som gör att jag faktiskt känner att jag prioriterar jag just nu. Och kryddat med en fruktklocka blir det faktiskt lite roligare.

Nu gäller det bara att fortsätta och hålla ut. Bita ihop trots att det gör ont och tar emot. Men det ska jag. Jag bara måste.

Ibland blir det som man önskar

Jag hade verkligen hoppats på en fin höst. En höst med klara och fina dagar där det inte var allt för kallt. En höst där man kunde ta långa promenader och inte behöva skynda mellan skurarna. 

Tänk att det faktiskt blev så!

Som idag. Redan medan jag var kvar på jobbet kunde jag se att det skulle bli en fin kvällspromenad. Och återigen kände jag mig tacksam över utsikten från jobbet. 

  
Väl hemma var det två glada hundar som följde med på promenaden. Två hundar som efteråt däckade tidigt. Långa promenader har den inverkan. 

Och visst blev det en vacker promenad igen och för en gångs skull lyckades jag komma ihåg att ta med mig kameran.

   
   
Nu håller jag tummarna för en vecka till utan regn – minst! De där långa promenaderna är precis vad jag behöver just nu.