Kategori: Hälsa och Träning

Det där med träningen

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

varning – långt inlägg

I lite mer än tio år var jag ledare på Friskis & Svettis. Medel Styrka, Core och Skivstång var del av min vardag (och helger) och förutom att leda mina egna pass tränade jag rätt ofta och såg mig nog som rätt vältränad. Fel – jag VAR vältränad.

Om jag blev förkyld hittade jag vikarier och var någon annan sjuk hoppade jag in som vikarie. Under perioden när min rygg kraschade hjälpte träningen mig men till slut blev det nog lite mycket för plötsligt började kroppen säga ifrån.

Det kom krypande lite försiktigt men ont gjorde det i knäet. I början bara ibland men sedan oftare och oftare tills jag kände av det varje gång jag tränade och även när jag inte tränade. Jag tog en paus som ledare och tänkte att jag skulle rehabilitera mig men först vila lite. Visst, jag vilade lite och började sedan träna lite försiktigt och då kom de, frågorna från mina motionärer om när jag skulle komma tillbaka och börja leda pass igen. Så – innan knäet var bra stod jag där igen i mina ledarkläder och fick sedan mer ont. Nästa paus, tillbaka igen och sedan var den onda cirkeln igång. Först vid årsskiftet 2012/2013 tog jag mitt förnuft till fånga och slutade som ledare. Jag inte bara slutade som ledare, jag bestämde mig även för att börja träna hos ”branschkollegan” istället för att verkligen inte gå i samma fälla igen.

2013 blev så början på min sökande träning. Det var svårt att hitta rätt i vad jag skulle träna och jag hade ju inte heller längre någon press på mig ATT träna. Jag behövde inte stå där inför en grupp och orka lite mer än alla andra varje vecka. Jag testade Indoor Walking och tyckte att det var kul. Visst, knäet fortsatte bråka lite men jag gjorde min rehabövningar och så. Lite SoMa Move och CX-works och till och med lite BodyPump gav jag mig på. Ett och annat gästbesök gjorde jag även på Friskis men då kom frågorna igen. ”Är du på väg tillbaka?” ”Ska du leda pass igen?”…

Hösten 2013 kom livet väldigt mycket emellan och att jag skulle prioritera min träning fanns inte på kartan. Annat blev väldigt mycket viktigare. Träningen blev mer och mer sporadisk och med facit i hand var det kanske bra för mitt knä men så tänkte jag inte där och då.

Min Hallux Valgusknöl gav sig till känna högljutt och till slut blev det ju operation (vad jag inte visste då var att en av bovarna till det onda i knäet var just knölen). Under tiden efter operationen började suget efter träning komma och jag började lite försiktigt för att nu i höst ta ett stort kliv in i fållan igen.

Nu är jag igång och jag är så peppad och taggad. Så peppad och taggad att jag måste komma ihåg att bromsa mig själv lite. Eller ja, kroppen gör nog det åt mig. Varför drabbades jag annars av tennisarmbåge :-)? Skämt åsido – jag lovar att jag lyssnar på kroppen.

Något av det bästa jag gjort i höst var att boka en PT. En PT som hjälpte mig lägga upp MIN träning. Min egen träning som är bara för mig. Den träningen varvad med MRL (funkar med armen) är precis det jag behöver och jag tycker att det är roligt igen. Nu känner jag att jag är redo att prioritera mig själv igen och snart kanske jag kan säga att jag är vältränad igen. Snart.

Nu ska jag åka och träna!

En solglimt mellan ösregnet

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Om och som det har regnat idag. Jo, det höll upp lite när jag och Philip gick morgonpromenaden och även på lunchpromenadn men utöver det har det varit duktigt regnande. 

Men så plötsligt sprack det upp en kort stund. Tillräckligt lång var stunden att jag hann njuta lite av vackerheten också. Vi kan väl kalla det mindfulness på mitt vis.

  
Ytterligare solglimtar blev det att träna med en fin vän och sedan äta middag med yngsta dottern på Harrys. En rätt skaplig lill-lördag på alla vis. 

Ja, utom att Gnista har kommit på hur man tar sig upp på matbordet och gärna sitter där och tittar ut när vi inte är hemma. Imorgon blir det till testa att lägga ett kompostgallet på bordet. Möjligtvis avskräcker det henne lite…

Bara att bryta ihop och komma igen

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Tennisarmbåge är verkligen inte kul.

Egentligen skulle jag nog vilja lägga min ner på golvet och, som en treåring, sparka och slå i golvet. Men det gör jag inte, även om jag tycker att min kropp är orättvis mot mig för tillfället.

Nu när foten är bra efter Hallux Valgusoperationen och jag kunde börja träna på riktigt. Nu när det onda jag haft i knäet inte dyker upp vid träning och alltså verkar ha varit en effekt av knölen på foten. Nu när jag verkligen var på g med stort G. Då slår kroppen tillbaka med en tennisarmbåge.

Plötsligt gör det ont att vrida om nyckeln när jag ska starta bilen. Jag har ingen kraft (och det gör ont) när jag ska greppa och lyfta tex ett mjölkpaket. Att borsta tänker och tvätta håret är en utmaning, för att inte tala om att lyfta ut en tallrik ur skåpet. Det gör lite olika ont olika dagar men det värker hela tiden. Sedan igår har jag tom ont på den där knölen, på undersidan armbågen, som ligger mot bordet och det är liksom lite svårt att inte ha den där med det jobb jag har. Och givetvis är det högerarmen som spökar. Sade jag att jag är högerhänt?

Både kiropraktor och fysioterapeut är överens att besväret kommer från axeln och det är ju bra. Att de är överens alltså. Inte att det kommer från axeln men på ett sätt är det bra att det inte är ”musarm”. Det kan det inte vara eftersom jag använder musen med vänster hand.

Nu har jag fått övningar jag ska göra 3-5 gånger varje dag och även införskaffat en liten söt rosa enkiloshantel (de fanns bara i rosa) som ska användas till en av övningarna. 8-12 veckor kommer det att ta. Å T T A till T O L V veckor!!! Då är vi inne i mitten av februari nästa år. Dessutom berättade sjukgymnasten att övningarna som jag nu gör kommer att göra att jag får mer ont en period…

Men – det är bara att bryta ihop och komma igen med vetskapen att det ändå kommer att gå över. Det finns så mycket andra värre saker att drabbas av och som inte går över… Dessutom ska jag testa akupunktur. Det ska visst kunna hjälpa somliga så jag hoppas att det hjälper mig.

Försöker att lägga fokus på annat

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Det där med att råka ut för tennisarmbåge hade kunnat vara droppen och den ultimata ursäkten för att bara lägga mig på soffan och så hade det varit bra ned det. Nu är inte det riktigt min ”cup of Tea” men ont har jag och begränsad är jag.

Allt är svårt utan att använda högerarmen för mycket. Tvätta håret, klä på mig, äta, skriva på ett tangentbord, laga mat, hänga tvätt, hålla koppel, tömma diskmaskinen, klippa med sax osv osv… Dessutom kan jag inte träna och har till och med svårt att vrida om nyckeln för att starta bilen.

Men – det där är världsliga saker och det kommer att gå över. Håller bara tummarna för att det inte ska ta för lång tid.

Fokus lägger jag istället på roliga saker. Som att Fitterbittan hälsade på. Och en trevlig middag hos vänner vi inte träffat på hundra år. Och hundbus på Orust där Philip plötsligt verkade ha förstått det där med att leka och rasa med de andra hundarna.


  
Och en middag ute med fina kompisen och ett träningspass som jag kommer att få grym träningsvärk av imorgon (hälften av övningarna, som på något sätt involverade armar, byttes mot benövningar) och fika på torget och nya blommor.


Och en långpromenad i minusgrader och en mumsig söndagsmiddag med maken som varit med och arrangerat RC-segling hela helgen och haft svinkul.  

Det handlar om att fokusera på rätt saker. Så därför fick maken tömma diskmaskinen, hänga tvätten och stryka nytvättade gardiner.

Man ser det man vill se

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

Ibland blir man påmind om att allt inte är vad man själv ser det som.

Jag har tagit mig i kragen och nu anlitat en PT. Det bara måste bli ordning på det här med min egen träning. Vid vår första konsultation frågade hon givetvis vad jag ville få ut av träningen. Bli starkare, få till en rutin och gå ner i vikt var några av de sakerna jag nämnde. Hon tittade på mig och log lite snett och sedan var det dags för vägning och mätning.

Det var då jag fick mig en tankeställare. Det visade sig att min PT och jag har väldigt lika mått, väldigt lika. Ett mått skiljer sig dock åt och det är att min fettprocent är LÄGRE  än hennes. Lägre som i att jag har mindre fett i förhållande till min vikt än vad hon som är PT och smal och vältränad har.

Ibland behöver man visst skakas om lite så vi kom fram till att viktnedgång kanske inte ärdet jag eftersträvade utan istället att omforma kroppen lite. Minska några centimeter här och där

Nu är jag pepp och förbannar det faktum att jag plötsligt har drabbats av tennisarmbåge. Bara sådär… Det blir alltså inget PT-pass ikväll – men ett MRL-pass tänker jag borde funka.

Hur lång tid tar det att bli bra från tennisarmbåge? Någon som vet?